Det är märkligt med bryggor, man blir lugn av dem. När vi hade en segelbåt åkte jag ut till den direkt efter jobbet ibland. Det var alltid något som behövde göras: en länspump att laga, en rufflucka att fernissa, ett däck att vaxa. Jag låste bilen uppfylld av arbetsdagens problem, planer och deadlines, men så fort jag satte foten på de väderbitna bräderna greps jag av ett stort lugn. Stressen rann av mig som vatten från en gås när min värld av tankar skingrades. Istället såg jag fiskmåsarna som cirklade runt masterna, hörde fallen klämta i vinden och sjön klucka under de sviktande bräderna. Jag kände vinden svalka huden och doften av bräckt vatten och tång i näsan. Det var som att vakna ur en dröm.
–
Har du skavsår i öronen av allt prat om att leva i nuet? Du är inte ensam. Men att uttrycket blivit en klyscha gör det inte mindre aktuellt, det är snarare ett tecken på ett växande behov. Nuetär mer angeläget än någonsin och angår oss i högsta grad. När tempot skruvas upp börjar vi tappa bort stunderna som livet består av. I den växande stressen växer en längtan efter stillhet och en längtan efter naturen som vi trots allt fortfarande tillhör. Vi närmar oss obevekligt gränsen för hur många aktiviteter som går att klämma in per dygn, och för hur mycket ny information den mänskliga hjärnan kan bearbeta. Kanske har den redan börjat överskridas. Somliga har hittat en fristad i yoga, meditation eller mindfulness. Böcker, retreats och yogaklasser väcker insikten om något som varit för självklart för att få syn på: det är alltid nu. Att det som hänt och det som ännu inte hänt bara existerar som minnen och fantasier, hur verkliga de än känns. Trots detta enkla faktum lever de flesta större delen av sina liv upptagna av tankar om det förflutna och framtiden.
–
Verkligheten är det som pågår just nu, omkring oss och inom oss. Den är det vi gör, ser, känner och hör. Det vi kan ta på. Luften vi just nu drar ned i lungorna, vattnet vi tar en klunk av, båten som rör sig längst horisonten. Varje ögonblick erbjuder två möjligheter: den ena är att leva i verkligheten, den andra är att tänka på det som varit och det som komma skall. Som Killingsworths och Gilberts studie visade tänker vi framför allt på framtiden. Vi vill veta hur berättelsen fortsätter. Vi vill ha mer, är aldrig nöjda med status quo och med andra ord inte heller med nuläget. Det är i framtiden allt ska förverkligas. Den närmar sig allt mer tills den förvandlas till nuet och vi tappar intresset för den. Det som nyss oroade eller lockade oss har återigen försvunnit som en hägring och vi blickar hoppfullt mot framtiden igen. När man jämför nuet med framtiden kan den framstå som rätt tråkigt och ointressant. Det är en plats vi vill lämna så fort som möjligt och ila mot en framtid där vi tror att våra önskningar ska infrias.
En magnet med en bild signerad konstnären Lisa Tofft satt länge på vårt kylskåp. På bilden var en tecknad svartvit ko och texten ”Tid är bara nåt dom har hittat på”. Kon hade rätt. Tid är onekligen ett mentalt koncept som människor kommit på och är ensamma i naturen om att känna till. För en ko är klockan alltid nu. Som du kommer att läsa mer om längre fram förstår vi vår omvärld genom att hitta på berättelser om den, och en berättelse kan bara existera i ett tidsperspektiv. Det är svårt att föreställa sig orsak och verkan, händelseförlopp och förklaringar utan en tidslinje, åtminstone om man inte är kvantfysiker. Tänk bara på berättelsen vi alla har om oss själva och vårt liv, där slutet av historien per definition måste ha föregåtts av ”mitt liv”. Till skillnad från verkligheten kan vi bara uppleva berättelser och mentala koncept genom att tänka på dem. Men de kan kännas verkliga nog. Ta det här med döden till exempel. Tanken på konceptet räcker för att fylla många med fysisk ångest: pulsen ökar, svetten bryter ut, musklerna spänns. En del faller ned i depressioner. En del plågas hela livet fram till dagen D. Men så länge vi kan tänka på vår egen död är den en fantasi och när den inträffat kan vi inte uppleva någonting alls, förutsatt att vi inte kan förvänta oss en utomkroppslig upplevelse eller ett nästa liv. Det förefaller vara tankarna på vårt slut som skapar det mesta av vår rädsla och vårt lidande.
Men vänta nu, kanske du tänker. Det jag har varit med om är ju hela mitt liv hittills. Det är jätteviktigt för mig. Hur skulle inte det vara verkligt? Helt rätt. Dina erfarenheter var en gång verkliga. Tillsammans har de format dig till den du är, hur du uppfattar världen och hur du beter dig i detta nu. Den personliga livshistorien med alla sina minnen är viktig för alla. Vi kan inte bara leva i nuet. Tankar och minnen är nödvändiga och värdefulla, det är genom dem vi bygger upp livet. Men med det sagt: vi skulle tjäna på att leva mer i nuet och ha mer distans till våra tankar och känslor. Ingen har någonsin upplevt något i det förflutna. Det du upplevde för ett år sen ägde ju också rum i nuet. Det fanns när det hände, men nu är det borta. Minnet finns kvar, kanske ett foto, ett inlägg på Instagram, en anteckning på en lapp. När du tittar på fotot upplever du inte själva händelsen utan ditt minne av händelsen, och också den upplevelsen sker ju i nuet.
Vi upplever minnen som inspelningar av tidigare upplevelser som korrekt återger det vi varit med om, som om de låg på en hylla och kunde plockas fram vid behov. Så är det inte. Minnen är inte statiska utan återskapas av hjärnan varje gång de väcks till liv. Karim Nader, professor i neuropsykologi vid McGill University i Kanada, har visat att varje gång vi återkallar ett minne så förändras det. När ett minne är aktivt, det vill säga när vi minns något, är det instabilt och därmed påverkbart. När vi ”stoppar tillbaks” minnet i hjärnans arkiv, omprogrammeras hjärnan på samma sätt som när det lagrades för första gången. [i] Hjärnan passar på att uppdatera minnet med nya erfarenheter och kunskap som kan hjälpa oss överleva. Minnet har inte utvecklats för att korrekt återge det som hänt utan att förbereda oss på det som kan hända. Pontus Wasling, minnesforskare vid Göteborgs universitet, menar att minnenas instabilitet är viktig för att de ska kunna uppdateras och hållas aktuella. Psykiatrikern Anders Hansen tar ett exempel: om vi råkar ut för något farligt, som att attackeras av en varg, och går förbi platsen där det hände, kommer vi att uppleva ett starkt obehagligt minne av händelsen eftersom hjärnan vill få oss att undvika farliga platser. Men om vi går förbi samma plats nittionio gånger kommer vargminnet inte alls vara lika starkt eller obehagligt, eftersom hjärnan har lärt sig att platsen inte är speciellt farlig trots allt. Minnet har uppdaterats. Inte så konstigt att vi kan ha falska minnen, ett fenomen som professor i psykologi Elisabeth Loftus har utforskat. I ett TED Talk 2017 berättar hon om 300 personer som hade dömts för brott och efter DNA–tester visade sig vara oskyldiga. 75% av de fällande domarna berodde på att vittnen hade felaktiga minnen. I en studie fick hon folk att tro att de hade tappats bort i ett köpcentrum som barn. 25% av dem började minnas den påhittade händelsen och kunde berätta om sina upplevelser. Loftus liknar ett minne vid en sida på Wikipedia: ”Du kan gå in och ändra det, men det kan andra människor också göra.”[ii] Vi kan alltså minnas något vi aldrig upplevt och vara övertygade om att det har hänt.
–
Tänk på en händelse du minns, som när du eller någon du känner tog studenten. Minns du själva utspringet? Det var i högsta grad verkligt när det inträffade. Energi omvandlades och partiklar rörde sig i den fysiska världen. Det som finns kvar är avtrycket efter upplevelsen i din hjärna. Med hjälp av detta avtryck kan hjärnan återskapa minnesbilder av skolgården med alla skyltar och jublande studenter, bilder som ingår i din berättelse om när du tog studenten. Kanske ser du alltihop som en film för ditt inre, som gör att det nästan känns som om det händer just nu. Men du kommer aldrig att återvända till utspringet, och du kommer heller aldrig att befinna dig i framtiden. Det är självklart men ändå inte: det finns ingen annan verkligheten än det som händer just nu.
[i] Fof.se, Forskning och Framsteg, Så lätt skapas falska minnen, hämtad 2019–01–15 från https://fof.se/tidning/2017/2/artikel/sa–latt–skapas–falska–minnen.
[ii] Npr.org,, TED Radio Hour, Elisabeth Loftus, How Can Our Memories be Manipulated? hämtad 2019–01–15 från https://www.npr.org/transcripts/557424726
