De flesta tillbringar större delen av sin vakna tid absorberade av tankar. Att tänka är som att uppslukas av en spännande bok: du förflyttas till en fantasivärld. Om boken handlar om en expedition till Sydpolen ser du de vita vidderna, känner vinden mot pannan och hör knastret från tältkaminen. Om karaktären du håller på behandlas illa blir du arg. När hjälten nätt och jämt undkommer skurkarna som försöker döda honom känner du fysisk lättnad. Du vänder otåligt blad för att få veta hur det ska gå, övertygad om att allt är på riktigt.
Så länge du är inne i berättelsen är du omedveten om det som händer omkring dig i det fysiska rummet. Du glömmer att du läser ända tills något i rummet fångar din uppmärksamhet och illusionen ögonblickligen brister. En röst säger ditt namn och pang! så är du tillbaka i rummet med en bunt papper eller en bildskärm i handen. Innehållet i en spännande bok eller en bra film är bara verkligt för dig tills du blir medveten om vad som faktiskt händer: att du sitter och läser orden i en påhittad historia. Så är det när vi tänker också: vi tror på tankarna så länge vi låter oss uppslukas av dem. De känns lika övertygande som handlingen i en bok eller en film, för hjärnan tror att det är verkligt.
–
Jag ritade nästan jämt när jag var barn. Timme efter timme av full koncentration, helt inne bildvärlden jag skapade, utan att låta mig distraheras av omvärlden. Jag hade förstås ingen aning om att ritandet kunde vara en träning i att fokusera. Långt senare skulle jag komma att rikta samma stråle av koncentrerad uppmärksamhet mot andra saker i vardagen, som linneduken jag målade på eller badmintonbollen jag skulle returnera. Ofta lägger jag märket till detaljer som kan verkar ointressanta men som ger mig en slags tillfredsställelse. En flock fåglar som följer varandra högt uppe i lufthavet, rytmiskt böljande i vinden. Känslan av golvets tryck som skiftar mot fotsulorna när jag tar ett steg. Den svala höstluften som strömmar mot pannan under löprundan. Jag kan fortfarande vara lika mycket här och nu som när jag satt och ritade som barn. Men bara när jag inte tänker. Allt som oftast fångas min uppmärksamhet av tankar som sen är allt jag är medveten om. Om jag äter ett äpple när det händer märker jag plötsligt inte längre den syrliga smaken och den crunchiga texturen. Det enda jag är varse är det som utspelas i mina egna tankar.
–
Jag såg en video på Youtube som verkade vara filmad av en man på semester med familjen. Han sveper sakta och vördnadsfullt med mobilkameran över en bedövande vacker bukt med glittrande vatten. Precis innan filmen tar slut hörs hans röst: ”Hit skulle man åka någon gång, älskling!”
Att dagdrömma brukar beskrivas som att fantisera i vaket tillstånd. Tankarna vandrar iväg från det vi egentligen borde ägna vår uppmärksamhet åt, exempelvis den som håller föredraget vi sitter och lyssnar på – eller stranden vi befinner oss på. Men vi använder ju inte fantasin bara när vi tappat koncentrationen. När vi försöker lösa ett problem vrider vi och vänder på det, testar olika alternativ och försöker föreställa oss konsekvenserna. Så det är inte bara när vi ”drömmer oss bort” som vi tappar kontakt med verkligheten. Det kan hända oavsett vad vi tänker på: vi målar upp det värsta som kan hända, ältar något vi ångrar eller försöker förstå vad personen vi lyssnar på med menar. Har du någon gång varit ute och gått och samtidigt funderat intensivt på något? Plötsligt stannar du, tittar upp och undrar för ett ögonblick var du befinner dig. Du skulle lätt kunna redogöra för resonemanget du fört med dig själv men har inte den blekaste aning vilken väg du tog för att komma hit. När medvetandet är upptaget med att tänka finns det inte plats för något annat. Det har bara plats för tankarnas innehåll och vi är inte medvetna om tankarna som just tankar som kommer och går. Precis som när vi glömmer bort att vi tittar på en film glömmer vi bort att vi tänker. Och när vi befinner oss i tankarnas våld är vi mer eller mindre frånvarande.
–
I sitt bejublade TED–talk Do schools kill creativity? sa Sir Ken Robins att universitetsprofessorer ser sin kropp som ett sätt att transportera sitt huvud till möten[i]. Kanske var de inspirerade av Thomas Edison, som ska ha sagt att kroppens viktigaste uppgift är att bära omkring på hjärnan. Robins ställde frågan: Är vi på väg att bli allt mindre kropp och allt mer tankar? Inte så konstigt i så fall. Psykologen Arto Nordlund sa redan 2014 att stenåldersmänniskan processar lika mycket information under hela sitt liv som vi idag gör under en vecka.[ii] Det accelererande informationsflödet är förstås en naturlig följd av digitalisering, ständig uppkoppling och beroendeframkallande smarta telefoner. Men hur skulle man summera ett liv som tillbringats i ens egna tankar? Kanske med titeln på en film med Joaquin Phoenix i huvudrollen,”Du var aldrig riktigt här.”
–
Två psykologer på Harvard, Matthew Killingsworth och Daniel Gilbert, utförde en numera världsberömd studie med namnet Track Your Happiness. 15 000 människor välden över fick via en app svara på frågor om hur de mådde, vad de tänkte på och vad de gjorde vid slumpvisa tillfällen under dagen. Den massiva mängden insamlad data visade att deltagarna hade tankarna på annat håll under 47 procent av sin vakna tid, vilket många idag anser vara en på tok för låg siffra. De kallade fenomenet mind wandering som kan översättas till vandrande tankar eller dagdrömmande. Det visade sig att merparten av deltagarnas tankar sökte sig till framtiden och en mindre del till det förflutna. Det slående var att deltagarna blev mindre lyckliga av att ”tänka på annat” även när de gjorde något de inte tyckte om, som att sitta i en bilkö. Att de blev mindre tillfreds av att tänka på obehagliga saker är väl inte så konstigt, men märkligt nog var de också mindre lyckliga när de tänkte på något de tyckte om. Studien gav inte minst belägg för att dagdrömmande leder till ett otillfredsställt sinne, inte tvärtom. Killingsworth och Gilbert konstaterade att människan till skillnad från andra djur ägnar sig åt att fundera över saker som hänt i det förflutna, skulle kunna hända i framtiden och som kanske aldrig kommer att hända. ”Förmågan att tänka på vad som inte händer är en kognitiv prestation som har en känslomässig kostnad.” De kom att ge sin studie undertiteln Ett vandrande sinne är ett olyckligt sinne.[iii]
–
Tänkandets, åtminstone det distraherade tänkandets, känslomässiga kostnad är alltså enligt harvardstudien ett olyckligt sinne. Men är vi egentligen förvånade? Det är ju trots allt tänkande som ger upphov till stress, oro och lidande – vad skulle det annars vara? Det är tänkandet som får oss att växla mellan upprördhet och leda, upprymdhet och nedstämdhet. Frågan är väl snarast hur tankarna kan ha en sådan makt över oss. Det enkla svaret är att hjärnan omedvetet förväxlar det vi upplever i fantasin med det vi upplever i verkligheten. Det är därför många reagerar med samma stressreaktion om de föreställer sig en orm som om de faktiskt såg en på riktigt. När vi saknar distans till tankarna blir de vår verklighet trots att de egentligen bara är elektrokemiska impulser mellan hjärnceller. Det är denna illusion som låter dem begränsa våra liv och diktera våra livsvillkor. Tack och lov att det finns metoder som kan befria oss från tankarnas tyranni. Meditation, till exempel.
[i] Ted.com, Sir Ken Robinson: Do Schools Kill Creativity? hämtad 2018–11–05 från https://www.ted.com/talks/sir_ken_robinson_do_schools_kill_creativity.
[ii] blog.lib.chalmers.se, Den informationsstressade hjärnan, hämtad 2018–12–10 från https://blog.lib.chalmers.se/2014/12/04/den–informationsstressade–hjarnan/.
[iii] Youtube.com, Track Your Happiness: When and What, World Government Summit, hämtad 2018–12–11 från https://www.youtube.com/watch?v=2vilNrZECA0.
